jepp: blod, svett och tårar

åh fyyyy fan.. Vilken jävla kväll igår!
FÖR mycket sprit! Jävulst mycket tårar, blixthalka som har medfört ett stort jävla blåmärke på mitt arshle och fan vad det gör ont, och såklart blev det ingen krog heller.
Nä just det... det blev ingen krog. Va fan gjorde vi då? Jo vi snurra runt på stan en massa. Vi träffade några av mina klasskompisar och jag grät just då, så jag började böla ännu mer när jag skulle förklara för dom vad som var felet... Jävulst pinsam man kan va ibland! Men de förstod och de kramade mig och sa att allt skulle ordna sig.... Och ja, det är kanske klart att allt ordnar sig i slutändan. Men den ordningen som blir då lär inte vara den ordningen som jag vill ska vara!
Till att börja med: musiken i mitt liv! Hur FAN är det möjligt att jag som älskar det sååå jävla mycket kanske inte kommer hitta nåt sätt att få behålla det i mitt liv? Å VARFÖR är jag inte tillräckligt bra??? Jag önskar verkligen jag var så mycket bättre! Ja ni kan ju gissa... Jag fick inte nåt jäävla solo! Tänk bara. Under nio års tid har jag gått i den där kören! Och under nio jävla år har jag inte varit bra nog för ett solo! Inte ens nu sista året! Alltså, jag känner mig så kass! Och jag vill bara att nån ska bekräfta det så att jag kan sluta hoppas på att bli bra!
Nä alltså.. Jag SKA bli bättre! Jag älskar att sjunga! det är det som räknas! Det är vad jag vill som räknas och jag tänker inte slänga ut nåt ur mitt liv som jag älskar! aldrig i hela mitt jävla fucking pissliv! Jag har potential! det tror jag allt. Jag måste bara få en bra sångpedagog och bra gitarrlärare också kanske. Och bara öva öva öva!...
Jaaaa. kanske en musikfolkhögskola till hösten då. Gärna utomlands där det finns nån riktigt bra.


....Och oj..... Jag skrev sms till anton igår.. :P Men det var inte så farligt, han svarade iaf och verkade inte direkt förkrossad över att jag hört av mig. Så det kan ju inte vara hela världen.
Alltså fan... Det är nu jävulst mycket killproblem nu runt omkring mig. Jag tror fan snart att alla mina kompisar kommer kollapsa av sina jävla killar! Varför ska det alltid krångla till sig så? Och varför ska det vara det här jävla spelet fram och tllbaka?
En kompis kan inte säga vad hon känner för hon är rädd för hur det ska tas emot, möjligheten finns enligt henne att han inte vill vara med henne mer då. En mår skit för att hennes kille bokstavligt talat aldrig är där för henne, och för att han är en jävla surpuppa som blir sur över vilken småsak som helst, och det vågar hon inte göra något åt eftersom hon vill behålla honom. En håller på att gå under för att hon inte vet vem hon ska välja, eller vilken typ av person hon vill vara nu, om hon vill vara en flickvän eller en singel som har kul med många killar, så hon är lite både och eftersom hon inte kan bestämma sig- åh det gäller två stycken kompisar. En är nere i en kille som hon inte kan släppa taget om, dom bara är kompisar och hon vill så mycket mer, och hon vet inte hur hon ska göra om hon ska övertala honom eller ge upp.
Alltså... ska jag fortsätta?? Hur fan.. Alltså.. känslor är skit! Okok, det är klart att det kan vara värt det i det stora loppet kanske men jag vette fan om det är det nu alltså. Jag tycker allihop ska dumpa sina jävla killfantasier, ideer, förhoppningar och drömmmar. Och komma och leva singellivet med mig! Man kan ha så jävuslt ku lom man bara släpper de där med alla problemen! fast det är klart---- nä, ingenting är klart här inte! Man ska ta det som det kommer och låta bli att gräva ner sig i en särskild kille tycker jag :) eller....? Nä, inga eller, nu ska vi allihop bestämma oss för det

Faaan.. blod, svett och tårar? sooo bad... Vi slår oss blodiga tills vi knappt kan stå, vi svettas som grisar för att vi anstränger oss så hårt, och vi gråter som fan när vi ändå inte når vårt mål.