Wednesday, September 23, 2009
Dags att göra några RIKTIGT GRYMMA LÅTAR!! Det ska vara nåt snyggt, nåt häftigt, nåt rytmiskt läckert, det ska bara ta andan ur en! Jag vill verkligen göra nåt riktigt bra nu! Jag har det på tungan! Nånting riktigt riktigt bra...!! Fan alltså! Jag ska sova och drömma om nya fantastiska låtar! Men problem.. Jag vill ha fler instrument till dessa än bara en gitarr för att få dem fulländade, och det kommer svida lite..
MacDavid är ÄNTLIGEN tillbaks!
Äntligen har jag strömtillförsel till min mac igen... Suck.. Det tog en himla tid och massa stök och bråk. Psykiskt trött nu, man blir ju så jävla matt! Hur komplicerat kan det vara när man har garanti?? Skitkomplicerat tydligen... Morr...
Ja, konsumentvägledare har jag inte gått till än och inte kollat upp lagarna så mycket själv heller men haft ett litet snack med kunniga Axel. Så jag har fått lite bättre syn på saker och nu ska jag bara ta och kolla upp mina exakta rättigheter och sen ringa elgiganten och efter det blir det kontakt med konsumentverket.
Pappa köpte ju en ny sladd till mig så det känns inte sådär överbrådskande och viktigt att ta i tu med. Men jag har en känsla av att det har stor betydelse för framtida kontakt med elgiganten om min dator. Tänk om nåt händer med datorn lixom? Vad gör jag då om de skiter i min garanti?? Att säga att garantin inte gäller för mitt ärende, hur fan jävla sjukt kan det bli? Jag blir så arg! Hur ska jag veta att de kommer ta hand om min dator eller att jag får en ny om det händer den nånting? Jag börjar bli väldigt orolig! Jag tycker ju så mycket om min dator och vill att den ska få bästa behandling som möjligt! David ska ha riktig lyxbehandling så det så!!
Ja, konsumentvägledare har jag inte gått till än och inte kollat upp lagarna så mycket själv heller men haft ett litet snack med kunniga Axel. Så jag har fått lite bättre syn på saker och nu ska jag bara ta och kolla upp mina exakta rättigheter och sen ringa elgiganten och efter det blir det kontakt med konsumentverket.
Pappa köpte ju en ny sladd till mig så det känns inte sådär överbrådskande och viktigt att ta i tu med. Men jag har en känsla av att det har stor betydelse för framtida kontakt med elgiganten om min dator. Tänk om nåt händer med datorn lixom? Vad gör jag då om de skiter i min garanti?? Att säga att garantin inte gäller för mitt ärende, hur fan jävla sjukt kan det bli? Jag blir så arg! Hur ska jag veta att de kommer ta hand om min dator eller att jag får en ny om det händer den nånting? Jag börjar bli väldigt orolig! Jag tycker ju så mycket om min dator och vill att den ska få bästa behandling som möjligt! David ska ha riktig lyxbehandling så det så!!
Tuesday, September 15, 2009
Sunday, September 13, 2009
Det bästa med att vara tjej är alla underbara killar
Så ofta som jag blir avundsjuk på killar. De är så himla perfekta på nåt vis. Sexiga, charmiga, trygga, självsäkra, vågar ta för sig, kan utan problem bygga muskler. Ibland kan jag önska att jag också var kille, men då hade jag inte kunnat njuta av dem på samma sätt som jag kan som tjej, och DET är det bästa med att vara tjej!
Bästa drömmen på länge, ibland älskar jag att vara tjej!
Jag hade en så himla härlig dröm! Vaknade till lite när pappa damsög utanför min dörr, men jag ville inte lämna den än. Så jag fortsatte utan problem att väva vidare i min underbara dröm, och den blev bara bättre och bättre! Den var så sorglös på nåt vis. Visst var det lite drama, men på nåt vis bekymmersfritt sådant. Hade samma saker hänt i verkligheten skulle det inte varit bekymmersfritt alls!
Jag kommer inte ihåg detaljerna riktigt för jag har gjort för mycket sen jag klev upp. Men jag träffade världens underbaraste och goaste kille som stötte på mig alldeles sådär lagom diskret och lagom mycket. Och min pojkvän (haha! KAN bara inte säga vem som fick spela honom!), han blev sådär överbeskyddande, och skulle hela tiden demonstrera att jag var HANS! Som sagt, hade det hänt i verkligheten hade det varit en mardröm!
Jag kommer ihåg ett tillfälle i drömmen då jag försov mig. Vi var ett gäng människor som skulle mötas upp över frukost och jag vaknade av att Erla petade på mig och sa att jag måste skynda mig, de andra satt redan vid bordet. Då skulle jag ta på mig kläder och det var himla omständigt! För det var väldigt viktigt att jag tog på mig exakt rätt kläder. Så jag hoppade på ett ben för att ta av mig strumporna jag sovit i förbi matbordet, i pyjamas och med massa kläder i handen.
"Jag är snart klar!" sa jag
Min pojkvän log mot mig med såna där varma ögon som att han tyckte jag var charmig. Och den andra killen rodnade och blinkade mot mig.
Kommer inte ihåg nåt mer därifrån, men jag minns ett avsked mellan mig och pojkvännen, han skulle hem fram och tillbaka. Och värsta eldade avskedet! Det var toppen! He was ALL OVER me! Och jag minns hur han hotade den andra killen innan han stack, tehe.
Sen när han var borta så struntade såklart den killen helt i vad han sagt och gick fram till mig med en gång och började prata. Han var ascharmig, och supersexig, jag kunde knappt slita ögonen från honom. Det hände några såna där klassiska klyshiga grejer, som typ att jag ramlade och han tog emot mig och höll mig lite för tätt och lite för nära hans ansikte. Det var massa tävlingar med samma gäng människor också, och han hjälpte mig att vinna. Han gav mig helatiden såna där små leenden med lite begär i blicken och rodnade lite.
Båda killarna var så himla mysiga, det kändes så tråkigt att säga hejdå. En natt med två underbara, sexiga och charmiga killar... Haha, jag får vara tacksam för det lilla ;)
Jag kommer inte ihåg detaljerna riktigt för jag har gjort för mycket sen jag klev upp. Men jag träffade världens underbaraste och goaste kille som stötte på mig alldeles sådär lagom diskret och lagom mycket. Och min pojkvän (haha! KAN bara inte säga vem som fick spela honom!), han blev sådär överbeskyddande, och skulle hela tiden demonstrera att jag var HANS! Som sagt, hade det hänt i verkligheten hade det varit en mardröm!
Jag kommer ihåg ett tillfälle i drömmen då jag försov mig. Vi var ett gäng människor som skulle mötas upp över frukost och jag vaknade av att Erla petade på mig och sa att jag måste skynda mig, de andra satt redan vid bordet. Då skulle jag ta på mig kläder och det var himla omständigt! För det var väldigt viktigt att jag tog på mig exakt rätt kläder. Så jag hoppade på ett ben för att ta av mig strumporna jag sovit i förbi matbordet, i pyjamas och med massa kläder i handen.
"Jag är snart klar!" sa jag
Min pojkvän log mot mig med såna där varma ögon som att han tyckte jag var charmig. Och den andra killen rodnade och blinkade mot mig.
Kommer inte ihåg nåt mer därifrån, men jag minns ett avsked mellan mig och pojkvännen, han skulle hem fram och tillbaka. Och värsta eldade avskedet! Det var toppen! He was ALL OVER me! Och jag minns hur han hotade den andra killen innan han stack, tehe.
Sen när han var borta så struntade såklart den killen helt i vad han sagt och gick fram till mig med en gång och började prata. Han var ascharmig, och supersexig, jag kunde knappt slita ögonen från honom. Det hände några såna där klassiska klyshiga grejer, som typ att jag ramlade och han tog emot mig och höll mig lite för tätt och lite för nära hans ansikte. Det var massa tävlingar med samma gäng människor också, och han hjälpte mig att vinna. Han gav mig helatiden såna där små leenden med lite begär i blicken och rodnade lite.
Båda killarna var så himla mysiga, det kändes så tråkigt att säga hejdå. En natt med två underbara, sexiga och charmiga killar... Haha, jag får vara tacksam för det lilla ;)
Wednesday, September 9, 2009
Älskvärt citat från True Blood
Sookie och Eric
-He was your maker wasn't he?
-Don't use words you don't understand
-You love him
-Don't use words I don't understand
-He was your maker wasn't he?
-Don't use words you don't understand
-You love him
-Don't use words I don't understand
New Moon Citat.. Älskar den här boken. Känslorna och hur hon beskriver dem är helt otroligt
Time passes. Even when it seems impossible. Even when each tick of the second hand aches like the pulse of blood behind a bruise. It passes unevenly, in strange lurches and dragging lulls, but pass it does. Even for me.
Bella Swan, New Moon, Chapter 4, p.93
What was I doing? I should be running from this memory as fast as I could, blocking the image of the four lounging men from my mind, protecting myself with the numbness I couldn’t function without. Why was I stepping, dazed, into the street?
Bella Swan, New Moon, Chapter 4, p.109
I wasn’t suicidal. Even in the beginning, when death unquestionably would have been a relief, I didn’t consider it. I owed too much to Charlie. I felt too responsible for Renee. I had to think of them. And I’d made a promise not to do anything stupid or reckless. For all those reasons, I was still breathing.
Bella Swan, New Moon, Chapter 4, p.110
Instead of shying away from the memories, I’d walked forward and greeted them. I’d heard his voice, so clearly, in my head. That was going to cost me, I was sure of it. Especially if I couldn’t reclaim the haze to protect myself. I felt too alert, and that frightened me.
Bella Swan, New Moon, Chapter 4, p.116
Normal memories were still dangerous. If I let myself slip up, I’d end up with my arms clutching my chest to hold it together, gasping for air, and how would I explain that to Jacob?
Bella Swan, New Moon, Chapter 8, p.198
His name burst through all the walls I’d built to contain it. Edward, Edward, Edward. I was going to die. It shouldn’t matter if I thought of him now. Edward, I love you.
Bella Swan, New Moon, Chapter 10, p.242
Once you cared about a person, it was impossible to be logical about them anymore.
Bella Swan, New Moon, Chapter 13, p.304
Well, I’m so sorry that I can’t be the right kind of monster for you, Bella. I guess I’m just not as great as a bloodsucker, am I?
Jacob Black, New Moon, Chapter 13, p.307
Bella Swan, New Moon, Chapter 4, p.93
What was I doing? I should be running from this memory as fast as I could, blocking the image of the four lounging men from my mind, protecting myself with the numbness I couldn’t function without. Why was I stepping, dazed, into the street?
Bella Swan, New Moon, Chapter 4, p.109
I wasn’t suicidal. Even in the beginning, when death unquestionably would have been a relief, I didn’t consider it. I owed too much to Charlie. I felt too responsible for Renee. I had to think of them. And I’d made a promise not to do anything stupid or reckless. For all those reasons, I was still breathing.
Bella Swan, New Moon, Chapter 4, p.110
Instead of shying away from the memories, I’d walked forward and greeted them. I’d heard his voice, so clearly, in my head. That was going to cost me, I was sure of it. Especially if I couldn’t reclaim the haze to protect myself. I felt too alert, and that frightened me.
Bella Swan, New Moon, Chapter 4, p.116
Normal memories were still dangerous. If I let myself slip up, I’d end up with my arms clutching my chest to hold it together, gasping for air, and how would I explain that to Jacob?
Bella Swan, New Moon, Chapter 8, p.198
His name burst through all the walls I’d built to contain it. Edward, Edward, Edward. I was going to die. It shouldn’t matter if I thought of him now. Edward, I love you.
Bella Swan, New Moon, Chapter 10, p.242
Once you cared about a person, it was impossible to be logical about them anymore.
Bella Swan, New Moon, Chapter 13, p.304
Well, I’m so sorry that I can’t be the right kind of monster for you, Bella. I guess I’m just not as great as a bloodsucker, am I?
Jacob Black, New Moon, Chapter 13, p.307
Tuesday, September 8, 2009
Åhh, jäkla Jane Austen.. Den här gången var det i alla fall ett lyckligt slut till min stora förvåning. Men wow, inte en enda kyss genom hela filmen! aaaaassstråkigt! Haha, men gud vilken otroligt vacker blick mr. Darcy hade på slutet, riktiga kärleksögon, sjukt bra gjort! Skulle kunna äta upp honom, fasen alltså
Monday, September 7, 2009
Sunday, September 6, 2009
IN HIS EYES
En av världens finaste... Ryser när jag hör den =)
EMMA:
I sit and watch the rain,
And see my tears run down the windowpane...
LUCY:
I sit and watch the sky.
And I can hear it breathe a sigh...
EMMA:
I think of him,
How we were...
LUCY:
And when I think of him,
Then I remember...
LUCY/EMMA:
Remember...
EMMA:
In his eyes I can see
Where my heart longs to be!
LUCY:
In his eyes I see a gentle glow,
And that's where I'll be safe, I know!
EMMA:
Safe in his arms, close to his heart...
LUCY:
But I don't know quite where to start...
EMMA:
By looking in his eyes,
Will I see beyond tomorrow?
LUCY:
By looking in his eyes,
Will I see beyond the sorrow
That I feel?
EMMA:
Will his eyes reveal to me
Promises or lies?
LUCY:
But he can't conceal from me
The love in his eyes!
EMMA:
I know their every look,
His eyes!
LUCY:
They're like an open book,
His eyes!
LUCY/EMMA:
But most of all the look
That hypnotized me!
EMMA:
If I'm wise,
I will walk away,
And gladly...
LUCY:
But, sadly,
I'm not wise,
It's hard to talk away
The mem'ries that you prize!
EMMA:
Love is worth forgiving for!
LUCY:
Now I realize -
LUCY/EMMA:
Everything worth living for
Is there, in his eyes!
EMMA:
Love is worth forgiving for!
Now I realize -
LUCY:
Now I realize -
LUCY/EMMA:
Everything worth living for
Is there, in his eyes!
EMMA:
I sit and watch the rain,
And see my tears run down the windowpane...
LUCY:
I sit and watch the sky.
And I can hear it breathe a sigh...
EMMA:
I think of him,
How we were...
LUCY:
And when I think of him,
Then I remember...
LUCY/EMMA:
Remember...
EMMA:
In his eyes I can see
Where my heart longs to be!
LUCY:
In his eyes I see a gentle glow,
And that's where I'll be safe, I know!
EMMA:
Safe in his arms, close to his heart...
LUCY:
But I don't know quite where to start...
EMMA:
By looking in his eyes,
Will I see beyond tomorrow?
LUCY:
By looking in his eyes,
Will I see beyond the sorrow
That I feel?
EMMA:
Will his eyes reveal to me
Promises or lies?
LUCY:
But he can't conceal from me
The love in his eyes!
EMMA:
I know their every look,
His eyes!
LUCY:
They're like an open book,
His eyes!
LUCY/EMMA:
But most of all the look
That hypnotized me!
EMMA:
If I'm wise,
I will walk away,
And gladly...
LUCY:
But, sadly,
I'm not wise,
It's hard to talk away
The mem'ries that you prize!
EMMA:
Love is worth forgiving for!
LUCY:
Now I realize -
LUCY/EMMA:
Everything worth living for
Is there, in his eyes!
EMMA:
Love is worth forgiving for!
Now I realize -
LUCY:
Now I realize -
LUCY/EMMA:
Everything worth living for
Is there, in his eyes!
Tuesday, September 1, 2009
Mardröm
Jag var med i en sorts hemlig polisstyrka som tränade inför några särskilda motståndare som vi behövde ta ner. Som ett minikrig nästan. En "ond" kille lyckades ta sig in i våran bas obemärkt, jag träffade honom och pratade glatt ovetandes, jag kände honom. Sedan var jag också den första som såg honom mörda en av oss. Jag slog larm direkt och det blev en vild jakt i vårt gömställe.
Alla visste inte om honom än, och jag såg honom i en tjock trängsel alldeles vid inomhusskjutbanan där jag också var, letandes efter honom. Han såg mig och tog upp sitt vapen, jag hade mitt redo också och försökte ducka hit och dit så han inte kunde få sikte på mig. Han trängde sig vidare och utom synhåll. Jag trängde mig vidare efter honom men när jag ,om ut ur trängseln var han borta.
Jag mötte några från eliten där som visste om honom och var på jakt, jag berättade var jag såg honom sist och i vilken riktning han var påväg. En tanke slog oss och vi insåg att han förmodligen var påväg mot kassavalvet med alla våra hemlighetsstämplade information och mycket mer. Vi tog genast sats efter honom.
Jag blev den första att få syn på honom igen. Han var mycket riktigt vid den stora dörren in till kassavalvet. Han fick syn på mig och sköt, jag duckade och han missade. Jag siktade mot honom men skjöt inte, jag provade sikta igen men sänkte genast handen. Jag var hjälplös, det var något fel, varför kunde jag inte skjuta? Det var som om mitt undermedvetna visste varför men jag förstod ännu inte själv.
Jag slängde mig ner bakom ett skrivbord eller liknande och skyddade mig från hans skott. Jag kunde se hans ben och försökte sikta igen, men ingen skott kom från min pistol. Till min räddning kom killarna från eliten och sköt mot honom. Han sköt också, och jag såg förfärat ett regn av blod spruta från en av mina. Ett skott till, ett till regn av blod. Det var hans den här gången. Han var träffad. Jag såg honom falla till marken med ansiktet mot mig, han var inte död.
Tumult pågick från killarna till höger om mig i trappan, de kollade hur det hade gått för deras skjutna vän. Frustrerad såg jag den ännu levande mördaren ta upp sin telefon och ringa.
Av någon anledning var jag hjälplös och visste om det, men jag förstod ännu inte varför. Så jag låg kvar i mitt gömställe och försökte samla så mycket information av samtalet som möjligt. Han pratade med någon som skulle hämta upp honom i en bil, och han berättade hur han fixat bevis som skulle peka på att en annan person än han skulle vara skyldig för dådet han just begått.
Jag förstod mig inte på bevisen. För bevisen han pratade om var en citronskiva han hängt upp i en gren med hennes blod, och ett album med hennes cd-skivor som han skulle lämna på brottsplatsen. Det gick inte ihop i mitt huvud men det spelade ingen roll, för den han skulle skuldsätta för morden, infiltrationen och sveket var min mamma.
Plötsligt insåg jag att han tagit sig bortåt, han var påväg att fly. Jag tittade på eliten till höger igen och de märkte inget. Varför kunde jag inte skrika åt dem att han höll på att fly?
Han var borta. Jag slängde mig ut ur mitt gömställe och sprang efter honom. Jag såg honom försvinna i en bil. Jag slängde mig själv in i närmsta bil och tryckte på gaspedalen.
Jag låg alldeles bakom dem och han sköt mot mig. Av någon anledning gled jag över till passagerarsidan för att skjuta, och trots ilskan jag kände mot honom och viljan att döda honom kom inget skott. De drog ifrån mig och min bil tappade kontrollen, den hade rullat på bra av sig själv men nu började den svänga.
Jag slängde mig på ratten för att styra den rätt, den svängde vilt tillbaka. Bilar kom från alla håll och jag kände paniken stiga. Bilen gasade våldsamt framåt och jag hade ingen som helst kontroll. hur kunde den gasa? Jag tittade ner och såg att det fanns pedaler på passagerarsidan och gasen var fullt nedtryckt. En bil svängde undan framför mig och bilar kom bakom mig.
Mitt i tumultet inser jag att jag inte kan köra bil. Med rumpan fortfarande på passagerarsätet slänger jag händerna ner mot pedalerna på förarsätet och trycker våldsamt in bromsen. Bilarna bakom susar förbi och jag är ännu oskadd. Till min räddning ser jag en insvängning till höger, jag måste stanna och samla tankarna. Som läget var gick allting fel.
Jag lyckades undvika fler bilar och stod säkert med bilen på infarten. Jag andades frustrerad ut och klev ur bilen. Jag var på en gård och det pågick någon f'orm av jakt där med. Jag går närmare och tänker att jag kanske kan vara till hjälp.
Några killar rusar fram mot mig och tänker skjuta mig, de pekar på mig och skriker. Samtidigt springer en kvinnlig polisagent förbi mig och ignorerar mig helt. Killarna tittar förvirrat på henne och sen på mig. De rycker på axlarna och springer efter henne.
Då hör jag höga skott och skrik bakom ladan de försvann bakom. Jag skyndar mig fram och ser med stor förfäran att skurken som orsakat allt tumult är en mer än livsfarlig topp ett brottsling. Stora lågor och massor av lik omger honom. Han har ett elakt och självsäkert leende på läpparna. Jag försöker skjuta mot honom. Då går det plötsligt uppför mig, jag kan inte använda min pistol! Jag vet inte hur man skjuter!
Jag springer därifrån och slänger mig bakom ett skjul och tar fram pistolen med skakande händer.
"kom igen, kom igen då!" Jag muttrar för mig själv och vänder och vrider på pistolen. Hur gör man den skjutklar? Är det inte nånting man ska avsäkra? Jag hör brottslingen komma på andra sidan av skjulet och känner hur en ond och nedtryckande aura sänker sig över mig.
Då vaknar jag. Med en konstig hjälplös känsla i magen. Det var som om jag helatiden var mitt i allting och skulle haft en väldigt en bytande roll, men jag var handikappad på alla möjliga sätt. Det konstigaste var att en speciell person var det första som jag tänkte på när jag vaknade och han hörde ihop med den här känslan jag haft hela drömmen.
Alla visste inte om honom än, och jag såg honom i en tjock trängsel alldeles vid inomhusskjutbanan där jag också var, letandes efter honom. Han såg mig och tog upp sitt vapen, jag hade mitt redo också och försökte ducka hit och dit så han inte kunde få sikte på mig. Han trängde sig vidare och utom synhåll. Jag trängde mig vidare efter honom men när jag ,om ut ur trängseln var han borta.
Jag mötte några från eliten där som visste om honom och var på jakt, jag berättade var jag såg honom sist och i vilken riktning han var påväg. En tanke slog oss och vi insåg att han förmodligen var påväg mot kassavalvet med alla våra hemlighetsstämplade information och mycket mer. Vi tog genast sats efter honom.
Jag blev den första att få syn på honom igen. Han var mycket riktigt vid den stora dörren in till kassavalvet. Han fick syn på mig och sköt, jag duckade och han missade. Jag siktade mot honom men skjöt inte, jag provade sikta igen men sänkte genast handen. Jag var hjälplös, det var något fel, varför kunde jag inte skjuta? Det var som om mitt undermedvetna visste varför men jag förstod ännu inte själv.
Jag slängde mig ner bakom ett skrivbord eller liknande och skyddade mig från hans skott. Jag kunde se hans ben och försökte sikta igen, men ingen skott kom från min pistol. Till min räddning kom killarna från eliten och sköt mot honom. Han sköt också, och jag såg förfärat ett regn av blod spruta från en av mina. Ett skott till, ett till regn av blod. Det var hans den här gången. Han var träffad. Jag såg honom falla till marken med ansiktet mot mig, han var inte död.
Tumult pågick från killarna till höger om mig i trappan, de kollade hur det hade gått för deras skjutna vän. Frustrerad såg jag den ännu levande mördaren ta upp sin telefon och ringa.
Av någon anledning var jag hjälplös och visste om det, men jag förstod ännu inte varför. Så jag låg kvar i mitt gömställe och försökte samla så mycket information av samtalet som möjligt. Han pratade med någon som skulle hämta upp honom i en bil, och han berättade hur han fixat bevis som skulle peka på att en annan person än han skulle vara skyldig för dådet han just begått.
Jag förstod mig inte på bevisen. För bevisen han pratade om var en citronskiva han hängt upp i en gren med hennes blod, och ett album med hennes cd-skivor som han skulle lämna på brottsplatsen. Det gick inte ihop i mitt huvud men det spelade ingen roll, för den han skulle skuldsätta för morden, infiltrationen och sveket var min mamma.
Plötsligt insåg jag att han tagit sig bortåt, han var påväg att fly. Jag tittade på eliten till höger igen och de märkte inget. Varför kunde jag inte skrika åt dem att han höll på att fly?
Han var borta. Jag slängde mig ut ur mitt gömställe och sprang efter honom. Jag såg honom försvinna i en bil. Jag slängde mig själv in i närmsta bil och tryckte på gaspedalen.
Jag låg alldeles bakom dem och han sköt mot mig. Av någon anledning gled jag över till passagerarsidan för att skjuta, och trots ilskan jag kände mot honom och viljan att döda honom kom inget skott. De drog ifrån mig och min bil tappade kontrollen, den hade rullat på bra av sig själv men nu började den svänga.
Jag slängde mig på ratten för att styra den rätt, den svängde vilt tillbaka. Bilar kom från alla håll och jag kände paniken stiga. Bilen gasade våldsamt framåt och jag hade ingen som helst kontroll. hur kunde den gasa? Jag tittade ner och såg att det fanns pedaler på passagerarsidan och gasen var fullt nedtryckt. En bil svängde undan framför mig och bilar kom bakom mig.
Mitt i tumultet inser jag att jag inte kan köra bil. Med rumpan fortfarande på passagerarsätet slänger jag händerna ner mot pedalerna på förarsätet och trycker våldsamt in bromsen. Bilarna bakom susar förbi och jag är ännu oskadd. Till min räddning ser jag en insvängning till höger, jag måste stanna och samla tankarna. Som läget var gick allting fel.
Jag lyckades undvika fler bilar och stod säkert med bilen på infarten. Jag andades frustrerad ut och klev ur bilen. Jag var på en gård och det pågick någon f'orm av jakt där med. Jag går närmare och tänker att jag kanske kan vara till hjälp.
Några killar rusar fram mot mig och tänker skjuta mig, de pekar på mig och skriker. Samtidigt springer en kvinnlig polisagent förbi mig och ignorerar mig helt. Killarna tittar förvirrat på henne och sen på mig. De rycker på axlarna och springer efter henne.
Då hör jag höga skott och skrik bakom ladan de försvann bakom. Jag skyndar mig fram och ser med stor förfäran att skurken som orsakat allt tumult är en mer än livsfarlig topp ett brottsling. Stora lågor och massor av lik omger honom. Han har ett elakt och självsäkert leende på läpparna. Jag försöker skjuta mot honom. Då går det plötsligt uppför mig, jag kan inte använda min pistol! Jag vet inte hur man skjuter!
Jag springer därifrån och slänger mig bakom ett skjul och tar fram pistolen med skakande händer.
"kom igen, kom igen då!" Jag muttrar för mig själv och vänder och vrider på pistolen. Hur gör man den skjutklar? Är det inte nånting man ska avsäkra? Jag hör brottslingen komma på andra sidan av skjulet och känner hur en ond och nedtryckande aura sänker sig över mig.
Då vaknar jag. Med en konstig hjälplös känsla i magen. Det var som om jag helatiden var mitt i allting och skulle haft en väldigt en bytande roll, men jag var handikappad på alla möjliga sätt. Det konstigaste var att en speciell person var det första som jag tänkte på när jag vaknade och han hörde ihop med den här känslan jag haft hela drömmen.
Subscribe to:
Posts (Atom)
