Keep your heads up!

När ska man ge upp? Det är faktiskt en jäkligt bra fråga. Själv tycker jag att man inte ska ge upp över huvud taget. Den enda som kan göra att man misslyckas med nånting är en själv enligt mig. Men om verkligen allt går emot en, till och med ens egen kropp? Vad gör man då? Det är väl då man börjar tvingas inse fakta.. Men jag tycker jag gjorde det jävligt bra som kom hit igår och jobbade ;) jag satt här en hel timme innan jag gav upp faktiskt! Så ge mig lite credit! Och står jag inte på benen idag då? :)
Fortfarande.. Det där med att ge upp är faktiskt riktigt klurigt. I alla områden. Ibland undrar jag över saker, och jag undrar om jag borde gett upp för längesen. Men det är så svårt att veta. Visst, plåga sig själv är väl onödigt om man inte får ut nåt av det, men om man får det i slutändan då? Som tex om man ser att klockan är för mycket och man inte hinner ner till affären fast man var så sugen på att baka. tänker man då: "Äh, skit samma jag kan baka imorn, jag är ändå inte så sugen idag" Eller slänger man sig fort som fan upp på cykeln och trampar iväg till affärn, kommer fram och affären har stängt, bankar på dörrarna tills nån kommer och öppnar och frågar om man får handla en snabbis? Jag röstar på det senare alternativet iaf ;) Det finns inget jag stör mig så mycket på som folk som vägrar att chansa och satsa lite på nånting de verkligen vill. Varför deppa över att nåt är omöjligt om du kan göra det möjligt?

I alla fall, för er som var oroliga. Jag mår mycket bättre idag. Jag vet inte vad det var som hände riktigt, men jag har fått för mig att det var min kropp som sa ifrån. Jag hade kanske gått lite för långt med att gömma undan saker och skjuta bort dom från mitt synfält. Det är min teori. Men jag orkar verkligen inte med sånt. Det flödade iaf fram en hel del så fort jag hade gått ifrån filmkvällen :P jag har ingen aning om vart allt kom ifrån och faktiskt, jag bryr mig inte ett skit om var det kom ifrån!
Det kan ha varit matförgiftning eller nåt sånt också, det är ju ändå rötmånad. Idag har jag bara ont i huvet och min mage skruvar lite på sig, men jag mår helt ok :) Och ja, jag ska självklart komma på den sista middagen och träffen med Siri över huvud taget, och självklart ska jag träffa Sanna och Maria så fort jag slutat jobba :) Vi ska sola idag! ;)

Haha, Linn var livrädd för mig igår. Men kan jag klandra henne? Så som jag såg ut när jag sovit i princip hela dagen och med vetskapen att jag spytt på morgonen? Äsh, var bara lite saker som behövde komma ut, haha ;) I vilket fall som helst behövde ju vi spela in låten igår, det var ju vår sista chans att göra det hos Emil. Det var sången kvar och att fixa trummorna. Jag kan inte fatta att jag sjungde in sången ännu en gång som sjukling, men ja, jag gjorde mitt bästa, jag försökte verkligen. det är speciellt med sång dock.. Försöker man och vill man för mycket, går det inte alls hela vägen.. Man måste ha den där speciella känslan och avslappningen, som faktiskt kräver lika mycket fokus, koncentration som att kunna ta bort alla tankar. Bara vara själv med sången på nåt vis. Det är iaf den uppfattningen jag har fått av situationen man gör bäst ifrån sig under.

Det är otroligt vad skönt det kan vara att bara ligga ner, sova och ta det lugnt. Inte röra sig en millimeter, inte oroa sig för nåt i hela världen.

Mm, matar mig själv med en bulle nu. Får hoppas att jag inte spyr upp den sen.

Gissa vad jag ska göra på måndag klockan nio?? Kolla på en lägenhet eller två! Tuffttuffttuuuft! Inte för jag tror att jag kan ta den.. Jag har fortfarande inget jobb (men jag håller tummarna för receptionsjobbet hos polisen!) och den gick på 3300 nånting... Så att... Visst normalpris, och fyrtio kvadrat är väl inte för dåligt? :)... Men eh... Ja.. Kanske lite för höga förhoppningar? Annars så ska jag kolla upp de där inneboendeplatserna :) det enda jag behöver är egentligen ett ställe att sova på och nånstans att förvara mat och laga mat utan att behöva beställa tid.

Fast en sak. det är skillnad på att ge upp och gå vidare. Går man vidare så finns det inget att ge upp om längre, för det finns inget kvar att kämpa för helt enkelt :)