Kalla nätter närmar sig och håller redan om mig

Soundtrack: Used to by Chris Daughtry
You used to talk to me like
I was the only one around
You used to lean on me
The only other choice was falling down
You used to walk with me like
We had no where we needed to go
Nice and slow
To no place in particular

We used to have this figured out
We used to breathe without a doubt
When nights were clear you were the first star that i'd see
We used to have this under control
We never thought we used to know
At least there's you
And at least there's me
Can we get this back?
.............


Lixom.... Vad gör man? Allt känns så hopplöst. Men i morse när jag vaknade och kollade ut såg jag frost! Jag blev faktiskt lycklig, för att det var vackert, inte för att det var kallt och förjävligt och att det innebär att vintern närmar sig ännu mer. För att det var så vackert. Så jag sprang in och hämtade kameran :)

Det känns ibland som att när jag lever, så lever jag alltid på hoppet. När hopplösheten slår mig dör jag plötsligt, men jag vet att allt kommer bli bättre. Ett skelett till något som borde vara så mycket större och tjockare och mer äkta. Äkta. Det är ett konstigt ord, med en konstig innebörd. Men det betyder allt för mig..

Mamma kommer hit på fredag :)... Hem till Sundsvall, från hennes ännu kyligare hem. Förstår inte att hon bor där. Nog för att hon gillar att åka skidor, men hon tycker inte om kyla och de närmsta skidbackarna är mil ifrån hennes hemstad, Luleå. Tänk vad man kan ge upp för karriären. Undrar vad jag är beredd att ge upp. Det beror på vad karriären är förstås.. Är det musik skulle jag ge upp allt, i princip allt i alla fall.

Tänk att inte äga sig själv. Att inte ha någon rätt över ens egen kropp. Att inte få göra som man vill. Utan kastas hit och dit som en trasdocka. Ibland förstår jag inte hur bra jag har det. Tänk att bli våldtagen varje kväll. Varje kväll! Kan ni tänka er? Känslorna känns så avlägsna att jag inte ens kan föreställa mig dem. Det finns ingen måttstock som räcker så långt från mitt synfält att jag ens kan få en uppfattning av horisonten.

Tänk då att se sin mamma bli våldtagen varje kväll. Tänk att se någon dödas. Tänk att döda någon själv, skulle ens händer fortfarande kännas som ens egna? Tänk att vi lever, verkligen lever. Varför... Åh jag vet inte vad det är för punkt jag vill komma åt... Jag snuddar den helatiden, går lixom runt den. Men jag vet inte vad det är jag vill komma fram till. Jag vet inte vad det är jag vill göra. Eller jo, jag vill så mycket. Det är snart dags för mig att göra något men jag vet inte hur, det känns omöjligt. Det är som att man går i en upptrampad stig och jag vill bara lämna den! Jag tycker den är värdelös och jag kan inte bärga mig förrän jag kommer in bland alla köttätande växter, de giftiga insekterna och rovdjuren i skogen. Stigar är värdelösa! Vi behöver inget handikapp... "kan själv" ;)

Jag hatar alla normer, allas sätt att vara. Allt om hur man ska vara. Jag hatar mönster, trots att de är så fina. Men jag tycker assymetri är vackrare.

Gud vad många ord det saknas i det svenska språket. Jag kan omöjligt förklara mina tankar i ord utan ord. Eller så finns det ord, bara att jag har dåligt ordförråd. Fast jag tycker fortfarande bättre om engelska.. Mm, va sur jag blev när jag upptäckte att serien jag ville läsa inte fanns på engelska på kultan.

Nu ska jag låta min oro sova lite igen. Den har varit vaken för länge :)