Mardröm

Jag var med i en sorts hemlig polisstyrka som tränade inför några särskilda motståndare som vi behövde ta ner. Som ett minikrig nästan. En "ond" kille lyckades ta sig in i våran bas obemärkt, jag träffade honom och pratade glatt ovetandes, jag kände honom. Sedan var jag också den första som såg honom mörda en av oss. Jag slog larm direkt och det blev en vild jakt i vårt gömställe.
Alla visste inte om honom än, och jag såg honom i en tjock trängsel alldeles vid inomhusskjutbanan där jag också var, letandes efter honom. Han såg mig och tog upp sitt vapen, jag hade mitt redo också och försökte ducka hit och dit så han inte kunde få sikte på mig. Han trängde sig vidare och utom synhåll. Jag trängde mig vidare efter honom men när jag ,om ut ur trängseln var han borta.
Jag mötte några från eliten där som visste om honom och var på jakt, jag berättade var jag såg honom sist och i vilken riktning han var påväg. En tanke slog oss och vi insåg att han förmodligen var påväg mot kassavalvet med alla våra hemlighetsstämplade information och mycket mer. Vi tog genast sats efter honom.
Jag blev den första att få syn på honom igen. Han var mycket riktigt vid den stora dörren in till kassavalvet. Han fick syn på mig och sköt, jag duckade och han missade. Jag siktade mot honom men skjöt inte, jag provade sikta igen men sänkte genast handen. Jag var hjälplös, det var något fel, varför kunde jag inte skjuta? Det var som om mitt undermedvetna visste varför men jag förstod ännu inte själv.
Jag slängde mig ner bakom ett skrivbord eller liknande och skyddade mig från hans skott. Jag kunde se hans ben och försökte sikta igen, men ingen skott kom från min pistol. Till min räddning kom killarna från eliten och sköt mot honom. Han sköt också, och jag såg förfärat ett regn av blod spruta från en av mina. Ett skott till, ett till regn av blod. Det var hans den här gången. Han var träffad. Jag såg honom falla till marken med ansiktet mot mig, han var inte död.
Tumult pågick från killarna till höger om mig i trappan, de kollade hur det hade gått för deras skjutna vän. Frustrerad såg jag den ännu levande mördaren ta upp sin telefon och ringa.
Av någon anledning var jag hjälplös och visste om det, men jag förstod ännu inte varför. Så jag låg kvar i mitt gömställe och försökte samla så mycket information av samtalet som möjligt. Han pratade med någon som skulle hämta upp honom i en bil, och han berättade hur han fixat bevis som skulle peka på att en annan person än han skulle vara skyldig för dådet han just begått.
Jag förstod mig inte på bevisen. För bevisen han pratade om var en citronskiva han hängt upp i en gren med hennes blod, och ett album med hennes cd-skivor som han skulle lämna på brottsplatsen. Det gick inte ihop i mitt huvud men det spelade ingen roll, för den han skulle skuldsätta för morden, infiltrationen och sveket var min mamma.
Plötsligt insåg jag att han tagit sig bortåt, han var påväg att fly. Jag tittade på eliten till höger igen och de märkte inget. Varför kunde jag inte skrika åt dem att han höll på att fly?
Han var borta. Jag slängde mig ut ur mitt gömställe och sprang efter honom. Jag såg honom försvinna i en bil. Jag slängde mig själv in i närmsta bil och tryckte på gaspedalen.
Jag låg alldeles bakom dem och han sköt mot mig. Av någon anledning gled jag över till passagerarsidan för att skjuta, och trots ilskan jag kände mot honom och viljan att döda honom kom inget skott. De drog ifrån mig och min bil tappade kontrollen, den hade rullat på bra av sig själv men nu började den svänga.
Jag slängde mig på ratten för att styra den rätt, den svängde vilt tillbaka. Bilar kom från alla håll och jag kände paniken stiga. Bilen gasade våldsamt framåt och jag hade ingen som helst kontroll. hur kunde den gasa? Jag tittade ner och såg att det fanns pedaler på passagerarsidan och gasen var fullt nedtryckt. En bil svängde undan framför mig och bilar kom bakom mig.
Mitt i tumultet inser jag att jag inte kan köra bil. Med rumpan fortfarande på passagerarsätet slänger jag händerna ner mot pedalerna på förarsätet och trycker våldsamt in bromsen. Bilarna bakom susar förbi och jag är ännu oskadd. Till min räddning ser jag en insvängning till höger, jag måste stanna och samla tankarna. Som läget var gick allting fel.
Jag lyckades undvika fler bilar och stod säkert med bilen på infarten. Jag andades frustrerad ut och klev ur bilen. Jag var på en gård och det pågick någon f'orm av jakt där med. Jag går närmare och tänker att jag kanske kan vara till hjälp.
Några killar rusar fram mot mig och tänker skjuta mig, de pekar på mig och skriker. Samtidigt springer en kvinnlig polisagent förbi mig och ignorerar mig helt. Killarna tittar förvirrat på henne och sen på mig. De rycker på axlarna och springer efter henne.
Då hör jag höga skott och skrik bakom ladan de försvann bakom. Jag skyndar mig fram och ser med stor förfäran att skurken som orsakat allt tumult är en mer än livsfarlig topp ett brottsling. Stora lågor och massor av lik omger honom. Han har ett elakt och självsäkert leende på läpparna. Jag försöker skjuta mot honom. Då går det plötsligt uppför mig, jag kan inte använda min pistol! Jag vet inte hur man skjuter!
Jag springer därifrån och slänger mig bakom ett skjul och tar fram pistolen med skakande händer.
"kom igen, kom igen då!" Jag muttrar för mig själv och vänder och vrider på pistolen. Hur gör man den skjutklar? Är det inte nånting man ska avsäkra? Jag hör brottslingen komma på andra sidan av skjulet och känner hur en ond och nedtryckande aura sänker sig över mig.

Då vaknar jag. Med en konstig hjälplös känsla i magen. Det var som om jag helatiden var mitt i allting och skulle haft en väldigt en bytande roll, men jag var handikappad på alla möjliga sätt. Det konstigaste var att en speciell person var det första som jag tänkte på när jag vaknade och han hörde ihop med den här känslan jag haft hela drömmen.